Hela fältet framför palissaden myllrade av lik. Vart han än vände blicken rörde sig stela gestalter fram emot dem i skymningsljusets sista strålar. Han svalde. Kropparna var av alla fältslag och inriktningar. Där fanns slungkastare, svärdbärare och bågskyttar, anförda av officerare i ruttnande trasiga uniformer.
Händer kämpade sig upp ur den torra marken precis framför honom och en skalle med halva huden kvar i sönderrivna flikar blev synlig med ögonhålor mörka och svarta.

En odöd fanbärare stapplade fram hundra steg bort med en blekt läderfana i sina förtorkade händer. Vicar kisade. På fanan syntes svagt en målad symbol, troligtvis kännetecken för armén. Symbolen såg bekant ut.
Framför honom kämpade sig resten av liket upp ur sin grunda grav. Det var en svärdskämpe och halva klingan höll han fortfarande fast i sin stelnade hand. Vicar backade ett steg. Symbolen såg Akkadisk ut. Och tecknen var för måne och …. Nej det var ju de tre tecknen för Enheduanna. Då måste detta vara …
Han vände sig mot Franjar och Dara som bleka såg på liken framför dem.
”Vi ligger illa till”, sa Vicar. ”Det här är Sargons armé, den styrka som krossade den röde magikern för nästan tre hundra år sedan!”

Det var en armé av döda kroppar. Det verkade som om marken rörde sig, och frasandet av hundratals likstela ben fyllde luften, tillsammans med ett underligt sjungande ljud.
Vicar såg sig omkring efter källan till ljudet innan han insåg vad det var. Likens lungor hade inte använts på hundratals år. Nu när de rörde sig strömmade luft ner i alveolerna och pressades ut igen. Det lät som om liken sjöng. Alla tillsammans.

En dödssång för de levande.

Beställ boken här