Gudinnan Ishtar lyfte huvudet och såg efter mannen hon älskat. Så väl hon kände honom. Rynkorna kring hans ögon. Smilgropen på hans vänstra kind. Musklernas kraftfulla spel på hans armar. Det svarta krulliga håret på hans bröst.
Nu var kroppen stel. Utan liv. Utan luft i lungorna eller kraft i lederna. Tårar rann nerför hennes kinder medan hon kraftlöst betraktade hans döda kött.
När kroppen försvann in i rummet sjönk hon ihop. In i sig själv. Ett svagt kvidande hördes och hennes väsen skakade till. Hon förändrades. På något sätt försvann hon, men ändå inte. Det som var mänskligt tynade bort. Ögonen var öppna men en mjölkvit hinna täckte dem och ett ljust sken pulserade runt henne. Som en aura.
Gudinnan reste sig långsamt och vände sig mot de andra gudarna. De som dödat den hon älskade.

Det var tyst ett ögonblick. För Enki kändes det som lugnet före stormen. Något var på gång att hända. Men han hade inte tid att vänta. Han släpade vidare kroppen in mot mitten av rummet. Sargon var tung och det gick inte fort. Tiden rann ut i takt med blodet som sipprade ut ur Sargons kropp.

”Ni vill ha mig”, sa Ishtar med hög tydlig röst och kraften i hennes ord omfamnade dem alla. Även Enki som stelnade till, omedelbart och totalt förälskad i henne. En liten del av hans sinne förstod vad hon gjorde. Hon använde sin magi. Den mest grundläggande av dem alla. Sexualiteten. Kärleken. Kättjan.
”Jag vill ha dig”, fortsatte hon. ”Din kropp mot min. Din andedräkt mot min hud. Din tunga omslingrad med min. Ditt kön mot mitt.”

Luften var nu så förtätad av sinnlighet att man skulle kunna skära den med en kniv. Gudarna såg lystet på Ishtar och hade glömt bort vad de skulle göra. Även Enki satt hjälplöst fast i hennes magi.

Ett sinne berörde hans. Ishtar. Hon snuddade vid hans tankar och han kände både hennes sorgsenhet och uppgivenhet. Det kändes som om hennes röst viskade till honom:

”Inte du. Gå i frid, älskade bror.”

Hennes sinne var behärskat trots förlusten men han kände ursinnet strax under ytan. Och så var han fri från magin. Han vacklade till och kastade en blick mot korridoren. De andra gudarna var fortsatt förtrollade. Han tog tag i Sargon och försökte lyfta upp honom. Det gick inte. Sargons lik var tungt men Enki var stark. Om han skyndade sig kanske det kunde fungera.
Han såg sig desperat om efter någon typ av verktyg.

”Jag kan bara älska en.”
Det var Ishtars röst. Det tog något ögonblick innan gudarna förstod innebörden av orden. Och slakten började.

Ett kvarts glas senare var det över. De ormliknande gudarna låg sönderslitna i korridoren. Staplade på varandra likt boskap med djupa sår efter svärden som öppnat deras strupar, kluvit deras hjärtan eller kapat deras lemmar. Blod hade stänkt på väggarna och upp på det välvda taket. Röda droppar som vittnade om våldsam död. Även golvet var täckt av en klibbig ljusröd massa med avhuggna kroppsdelar och stympade lik.
Endast Marduk levde men han var skadad. Högra örat var delvis avskuret och hängde ner på kinden. Vänstra benet var sönderslaget och kroppen spräcklig av ljusrött blod.
Skakande av smärta vände han sig mot gudinnan och höjde sitt blodiga svärd till sin panna. Rösten var hes men tydlig:
"Det är gjort, älskade."

Ishtar svävade fram till Marduk och rörde vid hans hud. Han darrade till av åtrå.
”Du har gjort ditt värv väl. Kyss mig!” sa hon.
Han kysste henne försiktigt med slutna ögon. Hennes läppar var som solskenet efter ett milt sommarregn. Kraften i kyssen fick hans knä att vika sig.
”Dina läppar skall aldrig mer kyssa någon annan”, sa Ishtar.
Han såg oförstående på henne ett kort ögonblick innan han förstod. Han log förälskat innan han lyfte sitt blodiga svärd mot sitt ansikte. Eggen var kall mot hans mun. Han drog ut läpparna med fingrarna, sågade målmedvetet av dem och lyfte fram de blodiga lämningarna som ett offer till henne. Hon tog emot gåvan och förde hans huvud mot sin hals.

”Känn min doft”, sa hon. Han andades in. Hon doftade myrra och lavendel. Han hade aldrig känt en underbarare doft. Hans hjärta sprängde av kärlek och en extas han aldrig känt förut.
”Min doft är den enda doft du någonsin skall känna”, sa hon.
Nu förstod han direkt vad hon menade och skar av sig näsan. Det var lite svårt att skära och en del av kinden försvann också. Kindbenet gapade öppet i hans ansikte och blod rann nerför hans kind in i munnen och nerför hans hals.
Han hade aldrig varit så lycklig.

Hon smekte fjärilslätt hans panna. Han skakade till av välbehag.

”Se mig. Beundra min kropp. Aldrig mer skall dina ögon riktas mot en kvinnas kropp.”

Han såg länge på henne och beundrade hennes slanka kropp. Hennes former och underbara solbrända hud. Färgen på hennes långa hår. Ögonens melerade färgschema som svagt skymtade under den mjölkfärgade hinnan.
De små knivarna hängde vid hans bälte, oanvända. Han tog fram båda två och lyfte dem till sitt ansikte, en i varje hand. På nära håll var spetsen på kniven som en svart punkt. Allt bakom var suddigt.
Han flyttade skärpan till Ishtar och njöt av åsynen en sista gång. Därefter blundade han och stack in knivarna genom ögonlocken in i sina ögon. Ögonen sprack och vätskan rann nerför hans kind. Han drog ut knivarna och höll dem i handen. Han kände värmen från hennes kropp nära hans. Hans huvud kändes lätt. Det fanns ingen tvekan längre. Ingen oro. Han var hemma i hennes famn.

Hon kysste honom en sista gång. På hans hals. En åder pulserade på den. Han suckade belåtet. Hon förde hans hand till sitt bröst och pressade det mot sin kropp.
”Känn mitt hjärtas slag. Njut av dess rytm”, sa hon.
Innesluten i sig själv njöt Marduk av hennes slag. Hans eget hjärta rättade in sig och slog i samma takt. Lycklig och tillfreds njöt han av rytmen. Utan ögon, mun eller näsa kunde han till fullo koncentrera sig och uppskatta skönheten i hennes hjärtas slag,
”Dess sång är bara för dig”, viskade Ishtar. ”Inte för några andra. Inga andra hjärtan slår för dig.”
Marduk förstod och bara några ögonblick senare slog kroppen i marken med en duns. Skaften på hans båda knivar stack ut från hans bröst med spetsarna djupt begravda i hans hjärta.
Som nu var tyst.

Gudinnan som en gång kallats för Ishtar vände sig från Marduks vanställda lik. Hennes fötter rörde inte golvet, istället svävade hon ovanför. Det långa svarta håret böljade som ett knippe ormar och med vita grumliga ögon avsökte hon korridorerna i sin jakt.
Tätt intill följde hennes skugga.
Döden.

Beställ boken här

Förlag: Ymershorn
Blog